Miisspennylane

Drömde såna konstiga drömmar inatt.
Såna man inte riktigt kan skilja från verkligheten så man vaknar upp arg.
Människan som skulle trösta mig som skulle ligga bredvid var inte att finna.
Drömde att jag gick på stan och träffade den personen jag minst gillar i hela världen,
som stannade och ville prata medan jag ville springa.
Sedan dök alla upp som jag kanske vill ska tycka om mig och var sjukt glada och trevliga
när dom såg personen-som-kan-få-obehaglig-skäggväxt och dom såg inte mig.
Och när dom såg mig var dom inte alls lika trevliga mot mig.
Så jag skyndade därifrån och hamnade på en skolgrej.
Där vi kollade på film i en biosal med några jag kände sen långt tillbaka och många
jag aldrig sett förut.
Jag stängde av telefonen för jag ville försvinna.
Sen slutade det hela med att jag lät en gammal bekant ge mig en kyss.
Och när jag satte på telefonen så var klockan visst nästa dag.
Och Johan hade inte ens märkt att jag var borta.
Jag kände mig så betydelselös. oälskad och bortglömd.

Den här tröstande varma kroppen som jag ville kura upp mig mot var borta.
Den där kroppen man shoppade sjuk-grejer till för flera hundra kronor
fast jag var febrig därför att jag tyckte mer synd om den där varma kroppen.
Den där varma kroppen vet inte riktigt vad han lämna mig till i morse.
Mina mardrömmer är inte att leka med. Fast dom kanske låter lite fjantiga och inte
handlade om monster så var det här verkligen en skräck för mig.