Miisspennylane

En midsommarmardröm?
Eller kanske inte, det är sjukt kul när det är mycket att göra på jobbet,
det är kö till andra sidan rummet och alla sliter i en!
Det är fart och fläkt!
För övrigt så är det överfull rulle.
Jobbar tre jobb. Försöker ha en fritid samtidigt och är allmänt trött på
när folk alltid ska gnälla över att jag inte har tid att umgås, eller att jag minsann skulle vart
ledig en dag extra, eller sån skit.

Jag kan umgås när jag kan och vill.
Mer tid en så finns det inte.
Men tack för att ni vill vara med mig :)!

I övermorgon är det midsommar vilket det blir midsommarstång, långbordsmiddag med de allra bästa människorna i världen, ölprovning och lite dans förhoppningsvis.

Älskar min evigt modiga, uppriktiga och mest omtänksamma kille. For ever och såvidare!

Skulle ha hälsat på mor denna helg och gått på farbrors 50-års kalas.
Men ibland blir det inte som man tänkt sig.
Blev hemma från jobbet torsdag och fredag med en förkylning från medeltiden.
Så trodde jag att jag skulle piggna till lagom till tågresa.
Men så blev det inte.
Istället så har jag legat här i soffan hela helgen och kvidigt.
Men är man sjuk så är man.
Dags att lyssna på kroppen antar jag.
Jag får ju för mig att jag kan bestämma över PRECIS allting, till och med mina baciller.
Ungefär såhär går min tankegång: "Men se där, jag är visst jättefebrig och sjuk,
men jag ska ju jobba i veckan så det har jag inte tid med och i helgen
ska jag ju till mamma så då har jag inte heller tid. Nej, vi får nog skjuta på det här
till nästa helg. Då har jag tid för att vara sjuk"
Tji tji tji.

Nästa helg ska jag iallafall trösta mig med en helg i Göteborg eftersom
den här helgen gick ned i avloppsrören.

utan idag är jag febrig och grinig.
jag hade inte tänkt huka mig under förkylningen men
idag gick det helt enkelt inte att ta sig ut genom dörren.

Helgen var riktigt tiptop.
I fredags var det afterwork med världens roligaste arbetsgrupp.
Vilket gäng alltså.



nu fattas Sandra och Lillemor på bilden dock!
Och Camilla och hennes kille. (även om han inte jobbar där så var han på kalasat)
Och Emma, Robert och Natalya fattas ju med fast dom var inte med :)!

Hade hur som helst ypperligt trevligt och imponderades av Davids egenbyggda balkong.

I lördags hade vi besök av Johans släkt innan jag for
iväg på pyjamasparty med Elin, Märta och Malin.
Tittade på film och åt gott och fnittrade.

Nu ska jag lägga mig ned och vila bort den här feberfrossan.

Jag lever. Är förkyld och lycklig.
Jobbar för fullt och har blivit ompysslad och bortskämd av min Johan precis hela helgen.
Det är livet kan man vänja sig vid. Man kanske ska låta bli att bli frisk?


Ska sussa nu!
Får bli en längre update en annan gång.

Första dagen på nya jobbet.
Och såklart så är man sådär givet dödstrött efter en första dagen på nya jobbet.
Kom hem, la mig på soffan och där ligger jag kvar än i dag så att säga.

Men det gick bra. Vi är ett gäng som är nya och jag blev rätt överraskad över hur blyg de andra var.
Vi får hoppas att de mjuknar upp lite till imorgon!

Försöker hålla mig vaken så jag inte sover mig pigg till läggdags...

Efter gårdagens dramatiska förmiddag så tror jag att budskapet kan ha gått in i stökspöket.
Eller så är jag bara som alla andra tjejer som tänker "den här gången blir det annorlunda"
Vem vet?

Var hur som helst jätteskönt att se Johans min när han fick se min röra som jag gjort till han.
Sen slängde jag av mig mina kläder över hela lägenheten och slängde mig i soffan.
Och sa att "jag kan ta det där sen ja" "jag gör det imorgon"
"Vänta, det där ska ligga där"


Hade visst kört 23,5 mil igår runt hela skaraborg för att intervjuas.
Sen tog vi en runda till Tibro på kvällen för att hälsa på Johans mamma och Bengt.
Sov rätt så gott den natten kan man lugnt säga.

Nu har jag precis ätit lunch på stan med Johan och ska snart bege mig på en annan intervju.

Vill gärna hälsa på Lea snart.
Håller andan lite först på att bestämma helt tills jag vet vilket jobb det blir
så jag vet när jag är ledig.
Men jag längtar som bara den!
Särskilt att äntligen få träffa Sigge.
Och bästa Lea. Vet knappt när vi träffades sist? Förra julen?
Och Rickard såklart :)!

Hur länge står en normal person ut med att bo med någon som inte alls är intresserad av
att hålla ordning på sina grejer, sitt skräp och renlighet?
Jag har tjatat i ett och ett halvt åt och hoppas jämfota över små, miniframsteg eller små, små grejer
som får mig att tänka "nu kommer han att ändra sig"
Sen kommer man hem till sin nystädade lägenhet och allt ser ut som ett bombnedslag.
"Jag har inte tid, jag har inte tid"
Men jäklar, när städar alla andra personer som har vanliga jobb liksom?
Så jäkla jobbigt är det inte.

Jag vill inte vara någons mamma, jag vill inte vara den som tjatar eller får styra upp och se till
att vi hjälps åt att städa (när vi väl hjälps åt)
Och det finns inte en chans i helvete att jag kommer bete mig som någon jäkla hembiträde.
Och det där JÄVLA RUMMET! Som jag tjatat, tjatat och åter tjatat mig söndergråten på.
Vad fan är problemet?
Undra på att jag kallar det soprummet?

Ibland undrar man ju hur folk är uppfostrade.

Befinner mig just nu i mitt störts vredesutbrott genom tiderna.
Och när man är riktigt arg kommer man på riktigt bra ideér.
Men efter ha plockat upp all jävla skit, alla jävla smutsiga kalsoner och strumpor,
moppat, dammtorkat och tjatat på världens lataste person så har jag kommit på ett
jäkligt dumt experiment.
Jag kallar experimentet "Städa upp min jävla röra nu"
Och en jäkla röra har jag skapat här hemma.
VARSEGOD! PLOCKA UPP MIN JÄKLA SKIT NU!

Jag har fortfarande grejor som jag inte kan packa upp för det finns ingen jäkla plats!!!
Karln städade upp ett skrivbord som jag kunde ha som mitt.
Vad är det fyllt av? KARLNS JÄKLA SKRÄP!
Man ser knappt BORDET!

Jag försökte hjälpa stöktrollet på vägen genom att sortera igenom en miljon papper i olika kategorier
och slänga gammalt skräp. Det enda jag vill ha i utbyte var att han satte dom i en pärm själv!
Vad hände med papperna? Dom ligger kvar fast numera huller om buller.

Vad hände med datarummet som han lovat att fixa iordning?
Det är värre än någonsin och överfyllt med gamla kartoner, skräp, papper.

Jag har försökt att ta det lugnt och kontrollera mig eftersom jag kan ha ett rätt svängigt humör.
Men nu är gränsen nådd. Om någon någonsin vill veta hur lång min gräns är.
Så är det ungefär ett och ett halvt år. Sen jäklar rinner det över.
Hur mycket tid behöver någon för att bete sig som en vuxen person?

Vad händer varje jäkla gång jag lagat mat och ska ställa mig och diska?
"Jag tar det sen, skit i den" JAG SKA INTE LYSSNA DÅ!
Det betyder att disken är kvar MINST en dag och det byggs gärna på tills det är ett berg.
Sen får jag helt plötsligt kommentarar om att JAG inte har diskat!

Det värsta är att namnlös förväntar sig stående ovationer varje gång den åstakommit något alls
i hushållsbestyret. Men vad får jag?
Jag viker undan kläderna som slängs hej vilt varje dag, plockar efter smutsiga kläder
och skräp, kvitton, gamla brev, tomma brev, SKRÄP SKRÄP SKRÄP!
Nej nu jävlar. Jag vill skrika och svära.

Mest av allt vill jag åka bort. Helt ärligt talat så tror jag att det är bättre
om när jag börjar plugga (när jag gör det) så kan jag skaffa boende på den orten själv
så jag kan få njuta av en halvrenlägenhet i normallång tid och Johan kan få flytta efter
när han visat att han faktsikt kan sköta ett hushåll som en normal person gör.

Jag kräver inte att han ska bli världens pedantaste person. Men inte snuskigt. Och inte skalmanfasoner.

Nu förvandlas jag till ett argt monster som vill bita oskyldiga personer i tårna när dom går förbi.
Igår så överraskade jag med att göra superfint i köket och lyxig middag.
Nu när jag kom hem från en intervju så har STÖKSPÖKET som jag inte nämner vid namn
varit framme och köket ser ut som skit igen. KAN MAN INTE ENS LÄGGA DISKEN I DISKHON?
Skärbräden, smulor, skräp ligger överallt trots att det var en enkel jäkla matlåda som skulle göras iordning igår av
STÖKSPÖKET!
Jamenar hur jäkla svårt kan det vara att hålla lite ordning runt sig när någon annan ansträngt sig järnet under dagen.
PLUS att STÖKSPÖKET snarkar värre än någonsin dagen innan fröken fräken har två intervjuer som hon gärna
sover ut till.

Jag vill bara skrika "STÄDA DITT EGNA JÄVLA KÖK, NU STICKER JAG!" eller "KÄFTEN SNARKTROLL, GÅ UT OCH SOV I HUNDHUSET!"

Hur kan någon vara så jädra stökig? HUR????
Jag plockar, plcokar, plockar varje jädra skitdag och stökar undan.
Men det spelar ju ingen jäkla roll om STÖKSPÖKET skitar ned en sekund senare.

Jag orkar inte med att hålla på och mamma någon hela tiden och springa efter och tjata.
Man måste ju för fasen kunna ta ansvar själv och faktiskt ta intiativ ibland.

VARSEGOD FÖR ÖVERRASKNINGEN!
WOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH VAD ARG JAG ÄR!!!!

Nu är det ju faktiskt så att jag har ett ganska tacksamt problem framför mig.
Helt plötsligt har man val framför sig.
Ett val har jag redan valt bort pga. att jag tycker att jag redan har vart där.
Ett annat val var alldeles för kort.
Ett tredje val låter väldigt trevligt men väldigt långt bort och jag har lite mer funderingar.
Ett fjärde val låter underbart nära i tid men finns några frågor
som jag nog får svar på imorgon.



Idag gjorde jag världens godaste fisk.
På riktigt. Och den blev till av spik.
Alltså lite det som fanns hemma.

Först kokade jag spenat lite snabbt (finns nåt ord för det men det står still i knoppen nu)
sen rörde jag ihop det med lite fräst spenat och saltade och pepprade
och la det på en smörjd form.

Sen tog jag fyra stycken stillhavsflundrafileér som jag saltade, pepprade med svartpeppar och citronpeppar,
sen la jag en halv näve riven västerbottenost i mitten på dom och rullade ihop fisken.

Sen la jag fiskrullarna på spenat och purjolöksbädden.

Efter det tog jag lite sparrisspad som fanns kvar (vattnet i sparrisburken)
och kokade ihop det med 2-3 dl matlagninggrädde, lite fiskfond, salt, peppar, rivet limeskal och limeljus
och hällde det ovanpå fisken.

In i ugnen i 20 minuter på 225 grader och SMASK!
Världens goaste fisk!

Med kokt potatis och hericoverts så känner man sig som en äkta masterchef sen!

Tänk vad hittepåmat kan bli god ibland!

Jag har döpt rätten till Lizas västerbottenfisk på spenat och burjobädd!


Nu blir det lite kvällsfika med min darling!

Är en smula för lite sovd och med väldigt pirrig mage
för idag är en spännande dag.
Jag ska hålla tummarna och slå på storcharmen!

Försöker att inte övertänka saker så jag ska bli för nervös.

Har förövrigt haft en riktigt toppenvecka förra veckan
med slödag hos Malin på torsdagen då vi låg och kollade på film
och snaskade i oss lite sött följt av lindy hop med Johan på kvällen.
En sak kan jag säga om Lindy hopen och det är att när man
ser proffsiga lindyhop dansare sparka omkring sådär lättsamt och lyckorikt
så är det svårt att förstå hur svårt det är att sparka så där.
När jag sparkar och försöker snurra runt Johan samtidigt så det ut som om
jag har ett getingbo på huvudet och försöker frenetiskt sparka bort getingarna lite random.
Men vi kämpar på!

I fredags fyllde söta Elin år och det vankades födelsedagskalas.
Jag som trots allt aldrig varit hemma hos Elin tänkte att jag skulle
briljera med min lokalkunskap här i stan och tänkte
att jag inte skulle be om vägbeskrivning.
Vasagatan 10b skulle jag till enligt inbjudan.
Och det finns inget som heter Vasagatan 10b i Skövde.
Det finns ett 8a och 11b men mellan där ingenting!

Till slut fick man svälja stoltheten och ringa Elin för att säga
att man vara vilse... Igen!
Elin försökte förklara vilka balkonger jag skulle titta efter men det fanns
inga sådana på plats.
Efter en stund säger Elin "Vänta nu, har jag skrivit VASAGATAN 10b på inbjudan?"
"Jajjemen"- svarade jag.
Så visade det ju sig såklart att det var fel address och att jag tack och lov inte var
sämst i världen på att hitta här.
Tack och lov!

Vi hittade fram med lite hjälp till rätt address och hade en ypperligt trevlig kväll
med presentöppningar, tårta och musikquiz!
Sedan gick vi till Husaren, det som är typ innestället här som jag inte riktigt gillar
för det är alltid för mycket folk, trångt och högljutt.
Men i fredags var det nästan inget folk där så vi kunde dansa
utan att trängas och prata utan att skrika och vi hittade TILLOCHMED en sittplats!
En alldeles supertrevlig kväll med människor som jag gillar!

I lördags så skulle vi se schlagerfinalen hos Danne,
och vi skulle vara där halv sju.
Klockan sex gick sista bussen på en timma som jag och Johan skulle med,
men såklart om man känner oss så var vi sent ute och märkte fram åt stan
att vi aldrig skulle hinna.
Vem räddar dan om inte pinglan Malin?
*Ring* säger det bara så har Malin fixat lift till oss med Per som också skulle till Danne.

Det var jag, Johan, Malin, Therese, Danne, Daniel, Mikael, Per och Emil.
Och kvällen inleddes med Pizza på Milan.
Och jag är ju alltid tveksam mot Pizza på nya ställen eftersom jag gillar Två Rum och Kök bäst.
Men den var supergod! Orkade dock inte stoppa i mig hälften ens så det fick bli doggybag.
Rätt låt vann väl kan man väl tycka.
Eller låten var skit men den där Anna är ju så fruktansvärt charmig.
Sötanna hejade vi nog allesammans på.
Och den där Manwhore låten var sämst.

I söndags var det snabbtur till det stället jag ska till idag för att spana in vart det ligger.
Så jag inte åker vilse idag :)
Ska dessutom låna Johans bil eftersom min ligger i koma så jag är nervös att jag ska göra nåt
dumt med den.
Och såklart dansen!
Och ett gammalt favoritsteg kom till ytan igen.
Whohooo!

För övrigt känner jag mig som världens sämsta höra-av-mig-person
till mina norrlandsvänner.
Jag glömmer liksom bort att höra av mig eller så är jag upptagen.
Eller så tror jag att jag ska störa på nåt sätt just då.
En annan grej är att jag är vrålpank och vill inte ringa
upp så mycket som en krona från telefonen och alla däruppe
ska ju envisas med att ha 3-abonnemang.

Usch ja.
Äckeldrömmen jag hade.
Jag drömde att jag var i det huset jag bodde i allra först när jag var liten.
Det som satt ihop med förskolan.
Så kom jag gående på baksidan och fick syn på min lillasyster som drog upp ett
jordgetingbo.
Hon sprang mot mig för att sedan göra en helvändning och springa in och låsa in sig i huset.
Hon liksom fintade getingarna så dom hoppade på mig istället för hon!
Jag fick alla jäkla getingar på mig och dom stack överallt
och det gjorde vrålont i drömmen.
Sådär att jag vet hur ont det gör att bli stucken nu.
Jag lyckades hitta en utomhusdusch (för snälla syster vägrade öppna)
som jag ställde mig i för att duscha bort getingarna.
Men dom hade åkt in i örat också och jag fick inte ut dom.
Men jag kände hur dom kröp omkring där
och jag fick be lillayster ta en pincett och försöka plocka ut dom
utan att göra dom arga så dom stack mig.
Hon fick ut en jätteäcklig tjock geting men dom andra låg kvar där och kröp vad jag är gjorde.
Sen vaknade jag.



Kanske handlade min dröm om björnar egentligen?

Jag och mina konstiga drömmar säger jag bara.

Är på väldans gott humör.
Känner mig modig och levande.
Som att det lönar sig att hålla sig positiv.

I veckan har jag & Johan hunnit med en rymning till Hjo där vi provade
tryfflar på Njuta. Ingefär, Apelsin och en nöt som jag inte minns namnet på.

En runda till Mariestad för att besöka Kingfisher för att äta indiskt.
Och jag älskar indisk mat. Herrejäklar vad gott det var.

Är himla glad över att vågen är återställd också.
Har stått helt still på 58 kilo i ett och ett halvt år
och jag trivs himla bra med att stå still.
Har vägt både det ena och det andra och även om jag säkert
skulle kunna gå ned nåt kilo till så är jag himla nöjd just nu.
Nöjd över att stå still.
Därför kan man ana min förvåning och förfäran när jag ställde mig på
vågen och jag hade gått upp ett kilo för första gången på länge.
Hur sjutton gick det till liksom?
Jag klarade ju att hålla vikten tre månader i Asien
där man levde på restaurangmat men däremot
gick man ju nån mil om dan.
Nu ställde jag mig på vågen igen för att kolla om 59 är min nya vikt.
Men då vägde jag helt plötsligt 57 istället.
Jag borde väl bli glad över det men jag vill stå still på gamla trogna 58.
Det betyder inte att jag kommer kämpa för att gå upp ett kilo
men det var så himla skönt när den visade likdant hela tiden.
En teori om varför vågen snurrar lite olika nu kan vara
att för två veckor sen så bestämde sig Fröken Liza för
att verkligen göra ordet badrum till bokstavligt genom
att glömma kranen i badkaret på.
Och vår våg fick bada lite.
Så det kan ju vara så att jag väger 58 men att det trixas lite.
hu. det här var ju världens tråkigaste grej att skriva om.
Men jag har vart så nöjd med att stå still.
Är ju en första i livet att inte ställa sig på vågen och den visar
stor viktskillnad åt den ena eller andra hållet.


Ikväll kommer Malinska hit på filmkväll och västerbottenbiffar.


Jag gillar livet.

Jag är inte alls bra på skriva blogg, motsatsen närmare sagt, jag är obra på att skriva blogg.

Hur som helst så har jag inte gått under jorden.

Sedan sist jag skrev har det hänt lite allt möjligt;
varit på dansbandskväll, lekt med Malin, Märta & Therese, dansat lindy hop, jive, wienerwalz, modern vals, quickstep...
Varit på bio, sökt en miljoner jobb.
För övrigt så är jag rätt sugen på att skriva en grinig insändare till en tidning.
Eller mer ett tips. Jag tror att arbetsgivare tror att dom på nåt sätt ursäktar
sig när dom berättar hur många som vill jobba där eller hur många som sökt jobb där.
Men det är inte alls uppmuntrade att höra att flera hundra har frågat om jobb där
eller att flera tusen sökt nån skittjänst dom la ut.
Det betyder ju bara att flera hundra personer vill ha samma jobb som mig,
och flera tusen som söker samma jobb som mig.
Uff.

Framtidsfunderingar rullar runt i huvududet och jag & Johan brainstormar på vad jag borde jobba som.
Och så hittar jag drömutbildningen, sen googlar man arbetstillfällen efter den utbildningen och finner nada.
Plugga fyra år för att komma ut på andra sidan onödig?
Tssss.
Jag träffade en tjej som sa att om jag inte visste vad jag vill "bli när jag blir stor" nu, så kommer jag aldrig veta.
Och det stämmer nog.
Den enda utbildningen som känns mer intressant är i stort sätt omöjlig att komma in på.

Det jag nog mest skulle vilja göra nu är att åka till Norge och jobba ett tag.
Spara ihop en buffert pengar och åka till Afrika, Indien och Nepal.


För övrigt så kan jag väl få vår nu. För fasen.
Och en bil som fungerar.
Eller kanske en mekaniker på speeddile som tar billig peng?

En sak har jag lärt mig.
När klockan är sju på morgonen och man fortfarande inte kan sova
fast man ligger i ett annat rum med en kudde över huvudet för
att ens så kallade kille snarkar så jäkla högt så finns det inte så mycket kärlek kvar i kroppen.
Klockan sju i morses så gick jag till slut in och la mig i badkaret, den enda platsen i lägenheten
dit Johan snarkningar inte når.
Somnade väl runt åtta i morses.
Hann springa runt några gånger och bedjade till Johan att vara tyst.
Men han går liksom inte att få nån kontakt med när han somnat.
Och jag låg bara och tänka på alla grymma sätt jag kunde väcka honom på.
En kall hink vatten över huvudet. En karatespark i huvudet?
Raka av han allt hår på huvudet? Smeta smör över hela sängen?
Efter en hel natt så har man inte så mycket snällt kvar att tänka.
Vaknade vid tio och ska försöka ta mig ned på stan för att umgås
lite med mina tjejer.
Men idag är jag inte mänsklig.
Kan inte ens tänka klart en tanke efter två timmars sömn.
Blir nog bra att komma ifrån Johan också lite
för han får bara onda blickar av mig.
Jag vet att det inte är hans fel, men försök förklara det för mig klockan sju på morgonen
när jag bäddar i badkaret.

Gah. Jag behöver sömn och tystnad. Absolut tystnad.
Tänk er den vidrigaste snarkningen ni kan tänka er, och att någon skriker den.
Så låter det.
Låter det likadant i natt så är jag inte längre ansvarig för mina handlingar.
Johan har snarkat i några veckor men nu börjar det verkligen spinna ur kontroll och in i det bisarra.

Happ. Ska se hur trevlig jag är att umgås med idag då.

Har försvunnit lite från radarn helt och hållet ett tag känner jag.
Först var jag sjuk i två veckor, frisk en, sen sjuk några dagar till.
Och nu har Johan varit sjuk sen en vecka tillbaka och jag måste
erkänna att jag tycker att det är fruktansvärt mysigt.
Vi har inte åstakommit något eller gjort något spännande.
Men vi har pratat bort dagar och bara varit.
Myst framför film, spelat spel och pratat, pratat, pratat.
Jag visste inte att jag saknat att bara prata med Johan.
Verkligen från morgon till kväll om allt från allvarliga ting till trams och allt man kan tänka sig.
Och till och med upptäckt nya sidor hos varanndra.
Sådär att man blir lite nykär igen.

Hoppas alla mår bra och att ni hittar spännande saker i eran vardag också.

Jag blir en smula grinig när jag är förkyld.

Har iallafall flyttat in bilen i garaget och hoppas den tinar.
johan har köpt nån backspegellagningsgrej så förhoppningvis kan
vi fixa min trasiga spegel.

Förkyld. Sjuk. Igen.
Nej då. Jag är inte alls less på den här skiten.
En hel vecka fick jag vara frisk. Jippi.
Och jag har alldeles för mycket saker att göra och
för mycket kul att se fram emot för att vara sjuk.
Måste fixa med biljäveln också.
Johans pappa ska visst komma hit i eftermiddag och hjälpa till.
Det tackar vi iallfall för, men jag vill helst ligga kvar här under täcket
med alla toalettrullar och halstabletter.

I Helgen så bakade jag paj till kvällen med mina flickor i fredags.
Vi gjorde alla hjärtans dag kort och jag pysslade med min bok till Johan.
Sen spelade vi lite spel och sen fortsatte vi med vårat pyssel.

I lördags var vi på middag hos po och ac och spelade wii.

och i söndags fick jag rosor och frukost på sängen,
följt av pardans, bio och middag.
Sen blev jag sjuk. MUTTER MUTTER MUTTER!




Funderar, funderar, funderar.
Huvudet är överfyllt med tankar och saker som kommer ta lite tid att smälta.
Om det kommer att smälta in. Skulle bara vilja ta en paus från saker och ting.

Om det är ett karaktärsdrag, en ovana jag verkligen på något sätt och vis inte tål, så är det lögnare.
Om det så handlar om små, små dumma lögner eller förvridning av sanningar eller
att bara välja att undanhålla viss information.

Grejen är det att jag har ett minne som en elefant.
Har man berättat en historia för mig på ett sätt en gång,
så kommer jag märka om den förändras nästa gång jag får höra det.
Och jag menar visst, man kan ju faktiskt glömma själv eller
trycka på andra detaljer nästa gång man berättar den.
Men när man börjar märka på folk att det liksom hör till så blir jag skogstokig och stänger av.
Vill inte, tänker inte, går inte med på.
Jag känner oftast igen en lögnare på flera mils avstånd.
Jag kan peka ut en lögn, en ändring, en undanhållning för jäkla snabbt.
Är väl inte den bästa egenskapen att ha och kommer inte från de bästa av anledningar.
Hur som helst så blir jag därför jäkligt förvånad när någon faktiskt lyckas lura mig.
Kunde inte sova ordentligt inatt. Utan har bara legat och grubblat, vänt, funderat lite till.
Varför drar folk till med osanningar?
Särskilt när det är så onödigt.
Jag vet att jag fick lära mig ljuga när jag var yngre för att skydda andra människors brister.
Antagligen så är det därför jag känner igen lögnare och blir så fruktansvärt irriterad på dom.
Eftersom det är en sida av mig som jag tagit så stort avstånd till jag bara kan.
Om jag vill så är jag en riktigt bra lögnare. Men jag ljuger inte.
Om det så är minsta lilla grej så vill jag aldrig nånsin ljuga.
Och jag hatar om någon ber mig att inte berätta saker för nån.
Jag säger bara "Det kan du inte be mig om tyvärr".

Men hur som helst.
Så har jag en vän som alltid ljuger om hennes liv.
Hon ljuger för att hon tror att hennes eget liv inte duger.
Och måste väl därför dra till med saker så hon känner att hon duger i andras ögon.
Men det slutar bara med att hon mår dåligt för allt som alla blir så imponerad av
och alla som älskar henne, upplever hon som att dom ändå inte älskar henne. Utan låtsas-henne-
Men om ingen får veta sanningen, hur ska dom kunna älska den hon är.

Jag har en vän som alltid ändrar sanningen.
Undanhåller detaljer, man kan få höra delar som är sann,
men man upptäcker hela tiden hål i historian.
Och jag blir så besviken varje gång.
Det är inga nödvändiga ändringar. Ingenting som skulle påverka någons uppfattning om personen.
Men jag blir så besviken varje jäkla gång man får veta att det inte stämmer som det var.
För mig känns det som att jag inte blir litad på att hantera hela sanningen.
Att jag blir förd bakom mörkret.

Men jag har väldigt svårt att lita på någon efter jag fått reda på att dom ljugit för mig,
om det så är om en liten grej.
Och nu är den en vän som ljugit förrut, men jag har litat på igen och igen.
Och nu brister alla sanningar igen.
Och jag blir så arg. Och jag vet inte vad jag ska göra.
Den här gången känns det inte som jag faktiskt orkar konfrontera det hela.
Jag har varit schysst och ändå sagt till personen att jag vet sanningen förrut.
Och ändå satt mig i en obekväm situation för att kunna rädda relationen.
Jag har gett den personen min uppriktighet om dennes beteende.
Men jag vet inte om jag orkarännu en jäkla gång. Eller om det ens är värt det.
Man orkar vara schysst ett par tre gånger och ha överseende.
Men om det aldrig ändras. Och det tär på mig, det tär ordentligt på mig.
Vart går gränsen liksom?
Sluta sluta sluta. Jag vill kunna ha kvar den här vänskapen.
Men det känns som alla gånger man lyssnat, tröstat, försökt varit förstående,
förlåtit... Det har bara varit på låtsas. För ingenting var ju sant från början.
Eller vissa delar har varit sant. Men alla detaljer ändras för att passa bättre.
Jag spricker och blir galen.
Ljug inte för mig. Jag tål inte en lögnare.
Snälla sluta.

Här om dagen så låg jag och Johan i sängen och pratade
om ditten och datten om allt och inget.
Kommer inte riktigt ihåg hur vi kom in på det.
Eller jo, jag undrade varför Johan höll i tv-dosan och bad om att få den.
Så påpekade Johan just det att det alltid är jag som har tv-dosan.
Hela samtalet ledde in på att jag egentligen bestämmer och styr och ställer över det mesta.
Jag totalnekade så klart.
Men jag har gått och funderat på det där och börjat reagera själv på hur jag funkar.
Jag gillar att bestämma. Och vill gärna bestämma över precis allt.
Men jag har ju tyckt att jag låter Johan bestämma ibland.
Som tex om vi ska se en film och jag säger att Johan får bestämma.
Så bestämmer han att vi tex ska se Rambo.
Då svarar jag "Nej, välj en annan"
Så väljer Johan en annan och får samma svar tills han väljer en film jag vill se och på så
sätt har jag lyckats lura mig själv och Johan att jag låtit han bestämma. Helt omedvetet så klart.
Och samma sak gäller alla andra gånger och tillfällen då Johan ska få bestämma.
Mat, aktiviteter, filmer...
Jag bestämde mig genast för att sluta med det och låta Johan bestämma minst lika mycket.
Och min automatiska tanke blev: "NEJ, JAG VILL BESTÄMMA!"
Det kändes nästan obehagligt hela tanken på att låta nån annan bestämma över mig.
Sedan började jag tänka över vad det kommer från. Stark vilja, envishet och gilla att bestämma?
Det går ganska lätt att spåra tillbaka till min släkt.
Hela min släkt och familj består av starka, bångstyriga kvinnor som inte låter sin karl stå vid rodret!
Så har jag också funderat huruvidare jag vill ändra den här egenskapen.
Och nej, har jag kommit fram till. Jag gillar att vara precis såhär omöjlig.
Det behövs kvinnor i världen med såna egenskaper och jag hoppas
mina barn blir precis likadana.
Tur att Johan är stark nog att stångas med mig ibland.





Igår var en sån där riktigt bra dunderdag!
Spenderade några timmar på gymmet med Malin och skvallrades.
Sen gick jag en sväng på stan för att hitta nåt romantiskt till på söndag men jag gick bet.
På kvällen dansade jag och Johan Lindy hop! Så jäkla roligt, svettigt och svängigt!
Längtar redan till nästa gång! Som bara tusan!
Och sen åkte vi hem och kuttrade och tittade på kärleksfilm! Underbart!

Har haft en sån där riktigt bra dunderhelg.
I fredags slog jag och Johan till på riktigt hederligt fredagsmys.
Vi åt fajitas och tittade på två förvånadsvärt bra film.
500 Days Of Summer (typ kärleksfilm, fast mer om dålig kärlek med humor),
och The Lovely Bones (Peter Jackson gör en film om mordet på en 14årig flicka som var väldigt tröstrik. Man får se flickan följa sin familj och mördare genom åren)
Sedan på lördagen tog jag och Johan våran tradionella helgslyxfrukost. Den här gången blev det... Ja, nu har jag så klart glömt namnet på den sortens smörgås, men den är god iallafall :)!
Sen gjorde vi oss en tur ned på stan, jag besökte solariöarna och Johan klippte av sig nästan allt hår han hade hos en frisör. Först var jag lite chockad att se karln i så kort hår. Men nu tycker jag att det är riktigt snyggt.

På kvällen var det som sagt schlagerkväll som gällde. Jag och Johan var lite nervös att vi skulle kräkas på hela programmet, men vi klarade det tack vare Dolph Lundgrens härliga närvaro!
Sen spelade vi ett namnlöst spel som Elins karl Peter hade uppfunnit.
Man spelade alfapet utan bricka, fast med lite andra regler. Frustrerande men roligt!
Sen tog vi en omgång TP, jag & Johan var i samma lag. Men inte fan hjälper det
hur allmänbildad man än anser att man är när man får frågor som "Vem skrev de svarta tangenternas planet?"
Jag misstänker en komplott mot mig och Johan.
Sen knöt min tunga ihop sig rätt kul "Fjörtiofjunde" är visst en siffra nu också :)!
Var en himla rolig kväll hur som helst.

Men den roliga helgen tar inte slut där heller!
Igår var den dans! Och den första dansen vi fick dansa var min egen favorit! Modern vals!
Och till min bästa danslåt Moon river. Om jag fick ge ett enda tips på hur man kan värma
frusna vinterhjärtan en bitter vinter som denna så är det att lära sig dansa vals med sitt hjärtas vän.
Jag blir helt varm i kroppen när vi flyter fram över golvet, nära och med ett leende från öra till öra.
Ibland blir jag så generad att jag måste titta bort från Johan.

Sen dansade vi min andra favorit: JIVE! Så himla roligt, man skuttar omkring till gamla Elvislåtar,
och ibland försvinner jag lite för mycket in i musiken och glömmer bort stegen för att dansa efter min egen flöjt.
Det kanske inte är det bästa draget hos en dansare, men så går det ibland!

Frank, våran danslärare, erbjöd oss att följa med på lindy hop kurs på torsdag,
och jag har alltid velat prova lindy hop!
Johan är lite mer skeptisk och tycker att det kanske är för svårt för oss.
Men vad är det värsta som kan hända? Att vi är sämst i gruppen?
Det var vi ju halva första danskursen förra året, innan vi gick om alla och blev några av dom bästa.
Och blir vi inte några av de bästa, så kan vi ju iallafall bli bäst på våra sämst :)!

Efter danskursen så firade vi av danskursen med att laga en stor, härligt kryddig indisk gryta som vi åt tillsammans med naanbröd!
Och medan jag lagade mat så tog Johan tag i dammsugaren och dammtorkade av lägenheten. (Tack min sötnos)
Sedan såg vi en till riktigt bra film, The Road (vi har haft riktigt tur med filmval den här helgen).

Har inga bilder från i lördags. Så jag lånar några från Malin & Johan från andra sammandrabbningar
så ni förstår vilka fina filurer jag spenderat helgen med!

Märta, bild från i somras!



Jag och Malin, också från i somras!



Elin & Malin, när den är tagen vet jag inte för jag snodde den från Malin ;)!



Och inte minst min egna superlovely hunk Johan! Mannen, myten, legenden.
Sommar i Jämtland. Innan Yran!

Har nu varit febrig och konstig i 12 dagar.
Det värsta är att man känner att man slösar bort så jädrans mycket tid.
Men idag känner jag mig faktiskt en smula piggare.
Sitter och lyssnar på musik och drömmer mig tillbaka till varmare platser.

Har haft så sjukt konstiga drömmar på sistånde.
Inte direkt mardrömmar. Bara riktigt konstiga.
Inatt drömde jag att jag skulle träffa Lea och hennes bäbis.
Och Lea ville gå på fest så hon stoppade tillbaka Sigge i magen så
hon kunde dricka. Jag hittade ett par perfekta jeans som jag sprang omkring och provade med
en massa olika kläder medan Lea ringde Rickard och ville att han skulle skjutsa oss nånstans.
När Rickard kom så var han full, men Lea sa att det var okey för han jobbade som taxichaufför,
sen ville hon att Rickard skulle ta Sigge över natten och tyckte att han kunde vara
i Rickards mage, men då behövde Sigge ta "bakdörren" in.
Sen upptäckte jag att mina jeans var borta så jag gick till ett berg för att leta efter dom där.
Sen hittade jag min gamla högstadieklass där istället.
Och alla hade ett par jeans som jag letade efter.

Idag är jag lite besviken över att dom jeansen inte var verkliga. Jag vill ha dom.
Fast jag är glad att Sigge inte behöver hoppa in i Rickards mage genom rumpan.

Jag har för övrigt upptäckt att jag blivit ännu vassare på att laga mat efter resan.
Jag gillar verkligen alla ideér man får från olika länder.
Ikväll blir det nog myspys med Johan, fajitas och förberedelser för våran "asien"-frukost vi tänkt laga imorgon.
Och imorgonkväll så blir det middag och schlager (hör och häpna) kväll hos Malin med Märta, Therese, Elin, Malin, Joha och en hemlig kille (det får vi veta imorgon vem det är).
Både jag och Johan avskyr schlager, men vi får vara hårda domare antar jag :)!
Och på söndag ska det dansas! Danskursen, åh så jag saknat den!
Om febern kommer tillbaka ikväll så slänger jag ut köksbordet utför ballkongen.
Kan inte sjukskriva mig från mer roligt!

Jag gillar livet. Jag längtar dock tillbaka som fan till Asien... Eller Sydamerika... Eller Afrika... Bara resa i huvud taget. Det är skönt att man kan spänna blicken i nästa resa och tänka att snart sitter man där igen, på ett flygplan mot oväntade platser och människor.