Miisspennylane

Det killar i hela kroppen, som en panikartad tvångstanke
rycker det i varje muskel i min kropp och hela mitt sinne och väsen
riktas mot samma tanke och mål.
Jag har känt det här känslan förut,
den kommer krypandes ostoppbar och obehindrat som en vårdag, dock mindre välkommen.
Jag måste rymma, vart spelar ingen roll, inte hur heller,
jag kan springa tills det inte finns någon luft kvar i mina lungor
och benen viker under mig.
Jag måste bara rymma.
Känna den skräckblandade förtjusningen över att vara påväg
mot okända mål.
Inte veta vart jag kommer vakna upp dagen efter
eller hur jag ska spendera min tid.
Den oslagbara känslan av att vardagen och alla förutsägbara stunder
är så långt borta från mig det bara går
Ta mig bort, rym med mig.
Låt alla måsten och ansvar sköljas bort från min kropp
och ta mig till äventyret och det jag ännu inte har upplevt.
Där ingen kan hitta mig.
Där jag kan hitta mig.

Jag känner just nu att människor omkring mig har lite för
höga förväntningar och krav på mig.
Kan inte vara bästa, duktigaste allra oslagbaraste vännen,
släktingen, flickvännen, bekanta.
Jag försöker alltid vara till lags, vara duktig.
Men jag är ärligt talat helt jäkla less på att hela tiden försöka vara perfekt
och snällast mot alla. Nu får det duga med den jag är utan att försöka.
Jag vill inte vara freaking jävla Mary Poppins.
Jag kan inte läsa människors tankar,
jag kan omöjligt veta vad den personen behövde just då
eller ville höra, hur den bäst önskad bli tröstad.
Om en person vet exakt vad den vill ha
eller behöver höra från en annan person.
Då vet ju den redan det? Eller?
Då får jag känslan över att det är något bekräftelsekalas personen i frågan vill ha.
Och jag kan inte låta mitt liv konstant kretsa kring alla andra hela tiden.
Visst vill jag göra människor jag älskar lyckliga. Jämt.
Men nu har det kommit till en punkt då jag känner att jag blir helt utsugen.
Det ska väl vara ömsesidigt? Eller?
Människor behöver en stor nypa distans,
ruska av sig lite saker ibland,
veta att världen kretsar runt solen
och att vi är alla begravda och glömda om hundra år.
Jag vill inte få höra att jag inte sagt exakt rätt sak utan att det var
"det här" en person ville höra.
Säg det till er själva om ni redan vet det.
Folk skriker att dom behöver hjälp, vill bli räddade, inte klarar det själv.
Hur handikappade har vi blivit att vi inte kan dra upp oss själva ur våra bekymmer?
Självklart mår vi dåligt ibland allihopa,
saker går åt helvete, för oss alla faktiskt.
Och det är inte alltid det lättaste att komma upp när man ramlat ibland.
Men man måste ju välja sina strider.
Är varje skitsak värt att gnälla över?
Och när vi väl hittat en bra strid, så kan man bara förvänta sig
att människorna ska finnas där, lyssna och kanske till och med förstå.
Eller förresten, man ska faktiskt känna sig lyckligt lottad om man har vänner
som faktiskt lyssnar och finns där, att det finns människor som inte
bara är där när det är roligt, att man har människor som bryr sig.
Att sedan klaga ändå och tycka att det inte dög.
Då börjar man faktiskt ha lite för höga krav.
Man kan inte kräva att en människa ska ha läst
boken "Så här ska du bete dig just nu" och göra exakt som dom ville.
Och vill man att människor omkring en ska lyssna
så kan man inte gnälla exakt hela tiden om varje liten skitsak
för då orkar man till slut inte lyssna.
Man måste faktiskt tänka på att humör smittar precis
som influensan eller klamydia.
Är någon apglad så blir man själv på lite bättre humör.
Är någon gnälligare är en osmörjd dörr smittar det också av sig.
Och ibland måste man till och med skratta lite åt det svarta.
Det är en egenskap som jag håller högt hos människor.
Jag vill självklart att alla mina vänner, bekanta, släktingar
och nära och kära ska kunna prata med mig om allt
möjligt och när det svider. Det är inte där skon skaver.
Utan när det helt plötsligt ställs krav på mig.
Precis som jag inte redan jobbar hårt för att
vara den bästa människan jag kan vara.
Det är något jag verkligen jobbar på,
att låta mig själv få vara dålig på saker,
att låta mig själv misslyckas totalt och
inte tycka att det var världens undergång.
Att inte alltid möta människors mått och ändå känna att det är okey.
Men jag ska verkligen jobba på det. Och det gör jag redan.
Och helt enkelt inte bry mig om jag inte var perfekt den eller den andra gången.
Jag fortsätter vara mig själv.
Men jag kan inte alltid vara perfekt.
Jag vill inte att det här ska tolkas som att någon inte
får prata med mig eller att jag är arg eller att
jag inte vill höra om någon varit med om något hemskt eller är ledsen.
Har haft lite bekymmer att möra allas krav just nu dock.
Men jag har även jag ett liv att leva och har kanske inte tid dygnet runt
och ibland måste man helt enkelt få skriva av sig allt så
det lämnar kroppen och hamnar någon annanstans.
Så om jag undrar vart sjutton jag la den där frustrationen så vet jag
att det är här den ligger och att jag inte behöver bekymra mig mer för det!

Det är skönt att ha någon, som känner till alla ens brister och skavanker
utan och innantill och inte älska en trots utan älska en för dom.

Jag och Johan har hamnat i efter-förkylning koma
och blivit ett med latheten.
Vi behöver verkligen rycka upp oss!
Kanske ett kokt stryk?

Satt och funderade på The Strangers
en av dom läskigaste filmerna jag sett.
Och vad lugnande det var när Johan också blev rädd :)!
Jag började fundera på att jag nog var en kanin
i mitt förra liv för det finns så mycket jag är rädd för.
-Att microvågsugnen ska sprängas,
-Jag vill inte stoppa in eller ta ur saker ur ugnen då
för jag är rädd att jag ska bränna mig på fingrarna eller i ansiktet av ångorna.
-Jag är rädd för mörkret, vill inte ha släckt eller kolsvart när jag ska sova, för
då ser jag inte om det är spöken eller mördare i rummet.
-Dockor i alla former skrämmer livet av mig, om någon har en docka
i sitt hus eller lägenhet flyttar jag ibland på dom så jag ska slippa se dom,
så har ni försvunna dockor så har jag nog flyttat på dom.
-Jag är rädd för att köra på barn när jag kör bil. Tänker alltid på det när jag kör bil,
fast det är ju iofs bra att ha i bakhuvudet.
-Jag är rädd för att bli äldre, dvs vuxen. Rynkor och alldeles för mycket ansvar och för lite frihet.
-Jag är rädd för att inte vara duktig eller duga.
-Jag är rädd för alla konstiga ljud i lägenheten och tror alltid att det är ett spöke.
-Hjärtat dunkar alltid dubbelt så snabbt om duschdraperiet är fördraget i ett badrum,
då måste jag alltid dra upp det och är alltid rädd för att det sitter någon där.
-Jag är rädd för aids och många andra sjukdomar,
kliar det på mitt knä så har jag redan googlat det och kollat upp "vad jag lider av"
innan det ens hunnit slutat klia.
-Jag är rädd för inbrottstjuvar och kollar alltid så dörren är låst innan jag ska sova.
-Jag är rädd för att folk i min närhet ska dö eller vara med om olyckor.

Jag kan fortsätta skriva mycket längre.
Men det viktigaste är att jag INTE är rädd för att prova nya saker
och kastar mig hej vilt in i äventyr utan att tänka på konsekvenserna
vilket leder till att jag får det himla roligt ibland och några gånger
slutar det illa men då kan jag åtminstående tänka att
jag provade och vet att det inte var någon bra ide sen.



Imorgon ska vi på samlar och antik-mässa.
Jag kanske redan har blivit vuxen, det smög sig på mig.

Lillasyster är just nu i London och ska se Phantom of the opera med sin Jocke.
Storasyster är i Indien, lever livet och äventyrar.
Och jag är inte bitter.

Idag och igår har jag varit 5 år igen.
Johan också.
Jag börjar förstå varför isolerade människor förlorar
förståndet.
Vi har varit sjuka och hemmalåsta i flera dagar nu.
Vilket leder till tristess. Och många filmer.
En av dom var Wanted, skitlöjlig.
Men den påverkade oss.
Vi kan inte sluta upp att smyga upp på varann,
sträcka ut fingret och ropa "pang pang"
Sen leder det hela till en vild jakt runt köket,
vardagsrummet. Ibland sätter jag mig ner och gömmer mig
och finger-skjuter Johan när han inte ser.
Då vinner jag.
Ibland dör jag och hamnar på marken.
Då måste Johan göra hjärt och lungräddning.
Ibland har vi luft-knivar.
Ibland kulsprutor.
Ibland bazookas.
När vi kommer in i samma rum drar vi fingrarna snabbt.
"pang pang"
Sen kommer diskutionen "jag sköt dig ju"
"men jag sköt bort dig kulor sen sköt jag fem gånger till så du är död nu"
"men jag sköt också fast jag hade ljuddämpare på och
jag skjuter fortfarande så nu dör du"
Igår slutade leken plötsligt när jag slog i knät i bordet.
Då var det inget roligt längre och allt var Johans fel.

Förkylning är inte så hemskt ändå.
Inte när det gått till den längden att
man är så uttråkad att man bli ett galet barn.

Jag älskar min tokiga, barnsliga pojkvän.
Och nu ska jag smyga mig på honom!
PANG PANG!

Har varit supersjuka idag så vi missade jättetyvärr Julias kalas,
jag är lite orolig för jag har haft mystiska symtom,
jag har ont bakom högra ögat, kan knappt vrida nacken åt sidan
och det spänner åt jättemycket och feber.
Är faktiskt lite ställd på vad det kan vara.
Och så ser jag dimmigt.

Skulle ut på KSS idag och köpa lite kuckelimuck-medicin,
då svänger jag fel i rondellen sen börjar bilen sakta ner,
men jag har ju inte slutat gasa, gasar lite mer,
men inget händer.
Sen börjar det låta konstigt ur motorn och jag blir lite kallsvettig.
Stannar bilen vid sidan av vägen, sen startar den inte mer.
Ville nästa putta ut bilen ner för diket!
Först kom Johan, så försökte vi laga den i två timmar,
sen fick vi ringa ännu mer förstärkning och P-O kom.
Efter två timmar till gav vi upp och bogserade bort bilen,
då startar biljäkeln.
När motorn är sur och batteriet dåligt är det inte så roligt.

Nu är man hemma iaf. Ska laga hamburgare och äta
Ica choco mudcake som är något av det godaste jag ätit.
Jag började nästa gråta igår när jag smakade den
för så jädrans god var den!

Igår såg vi en film som heter Strangers.
En skräckfilm.
Nu har jag och Johan börjat på en lista
med saker man bör köpa in för att hålla sig säker:
-kaststjärnor
-samurajsvärd
-nightvision-googles
-olika fällor tex björnfällor
-hagelbössa
-lightsaber
-treud
-handgranater
-minfält
-vallgrav
-tränad vaktdrake
-silverkulor
-pålar
-sprinklers med vigvatten
-kors
-vitlök
-en utbildad präst-exorcist
-12 ninjor
-taggtråd

något mer kanske?



Nu är syster i Indien. Jag är inte svartsjuk alls.

Jag är kär i Johan och en vacker dag ska jag gifta mig med den mannen.

Idag är jag så stolt över mig själv!
Har lagat tjälaknul!
Arbetet började igår med att stoppa
in den frysta älgbiten i ugnen
på 70 grader, sedan tog jag ut det på morgonen
när jag vaknade och kokade en saltlag på
2 liter vatten, 1 och en halv deciliter salt,
två matskedar socker, svartpeppar,
färsk rosmarin, tre vitlöksklyftor, en gul lök och timjan.
Där fick den ligga i 5 timmar.
Nu är den uppskärd och fin.
Johan överraskade med att inhandla en skärmaskin
så det blev extra tjusigt!
Senare kommer Tomas hit på film och mat.
Till tjälaknulen ska det serveras potatisgratäng, svamp,
svampsås, svartvinbärsgele och fetaostsallad.
Hoppas det ska smaka!

Ska komma ihåg att fråga storasyster om hennes kontonummer och
hur mycket vi var skyldig henne.
Eftersom hon ska till Indien i 5 veckor på lördag... LYX!

Vi ska föresten se Darjeeling Limited ikväll.
En av dom bästa filmerna jag såg förra året.
Otroligt välgjord, vackert filmat och välskrivet manus.
Se den!!!

Idag firar jag och Johan 13 månader .
Blev överraskad med blommor, godis som jag gillar, eller älskar är väl ordet.
min favoritläsk och sen lagade han middag till mig
och gjorde efterrätt så nu är jag helt proppmätt.
Sen kollade vi på romantisk film ihop!
Min överraskning var att jag städat och gjort mig snygg
och rakat benen. Mindre romantisk var jag...
Men hårig var jag innan, har helt förvuxit under min förkylning.
Fast jag hade på mig min nya skjorta!
Tack hur som helst för dom 13 bästa månaderna i mitt liv darling!

Den 17e kommer det vara exakt ett år sen vi sa till varanndra
att  vi älskade varanndra för första gången.
Bejka frågade idag när vi sa det till varann första gången
och då kom vi på att det borde vara här i krokarna
när vi diskuterade exakt när...
Så på lördag kanske det också blir lite romantik.
Kombinerat med kalas för Julia som fyller år :)!

Lillasyster fyllde big 20 för några dagar sen.
Hon fick en resa till London och biljetter till the phantom of the opera. Också
väldigt romantiskt... Hon fick det av sin kille Jocke som dessutom köpte en Ipod till henne
i julklapp!
Jag gillar romantik :)

Måste också nämna lite sympati till stackars stackars Lea.
Som haft så mycket otur på sistående och är nu
dessutom två halva framtänder fattigare.
Det är nu det kommer vända vännen.
Bara tur framöver!!!

Min livslånga förbannelse över att inte kunna göra
stuvade makaroner bra eller i huvudtaget är hävd idag!
Lyckades för första gången, nu pratar jag inte om
koka makaroner i mjölk, utan stuva på mjöl,
då jag alltid lyckas bränna, ha för lite mjöl, ha för mycket mjöl,
eller att det smakar skit och det
slutar med att jag är arg på mig själv och bedyrar
att jag inte förtjänar att äta någon middag.
Jag lyckades idag och firade med att äta stuvning tills
jag hade ont i magen!

Vad tar tiden vägen?
Den här helgen har verkligen rushat förbi!
Har haft lite längtan efter Mattmar.
Och efter mina snygga brudar!

Idag har vi shoppat lite på rean.
Blev fina nya handukar till badrummet,
en skjorta som jag föll pladask för,
det är vit med vitt krås(?) och svart kant, vet att
den kommer bli en killer med röda läppar.
Också nya trosor och kallingar till Johan!
Sen har vi varit hos Ann-sofi och Bengt och skvallrat
och ätit korv med bröd!

Igår hade jag och Johan en romantisk kväll på stan
och åt jättegod middag med massa räkor och bläckfisk
följt av mys framför tvn.

I fredags var Johan borta på poker i tio timmar
så jag var ensam hemma.
Hade hyrt skräckfilm och lite choklad
och mös med mig själv och msn-skvaller.
Fick dock peppa Johan som ringde och hotade med att åka hem
eftersom han bara förlorade.
Vid två kommer karln äntligen hit och då var jag minsann en duktig flickvän
som hade smörgåsar och kvällsmat klar, eftersom
jag visste att han skulle vara hungrig är han kommer hem.
Börjar känna mig friskare nu, bara lite hosta kvar
så imorgon ska jag vara ordentlig igen
efter en vecka av liggandes febrig och snorig.

Såg en dokumentär ikväll om fotbollslaget som krashade uppe i anderna.
Den historien är sannerligen ett starkt bevis på människans överlevnadsinstinkt.


Jag hjärtat min kille.

Jag måste med skam erkänna att när vi började läsa
om hur vi skulle göra sushin och upptäckte att riset tar 1 ½ timma bara det
och vi redan var dödshungriga bestämde oss för att beställa pizza och film.
Sushi blir i helgen istället. eller?

Ikväll ska matlaget ge sig på sushi!
Dvs det kanske beställs hem pizza lite senare ;)

Har världens konstigaste dag.
Går omkring och dagmardrömmer om
folk som dör och folk som kan dö
och börjar storgråta över det.


Har varit sjuk i en vecka nu.
Man blir så galet uttråkad.


Jag längtar till jag får ta med Johan upp
till Jämtland och njuta av äkta vinter och härliga Östersud och Åre!

Jag är så sjuk att jag snart tror att jag kommer
hosta till så hårt att mina lungor fastnar på väggen på andra sidan rummet.
Jag är så febrig att vi kan stänga av värmen i lägenheten och alla kan samlas runt
mig för att värma sig, samt grilla korv.
Jag är så snorig att jag kissar snor.
Och jag har sån värk i öronen att man måste stoppa alvedon i dom för
att jag ens ska märka någon skillnad.

Så sjuk är jag,

Idag är nog toppen på min förkylning, eller måste vara,
annars så slänger jag mig i snön.
Inte konstigt att man blivit så jäkla förkyld
när man hållt Johan sällskap i fyra timmar
i en iskall bil för att han inte ville hämta den sen (nej, jag är inte bitter)
Inte heller bitter för att jag är förkyld för att jag hållt honom sällskap
när han behövde hjälp och nu sitter jag här själv och sjuk som fan.
nej då, jag är inte ett dugg bitter. inte alls.
Jag är motsatsen till bitter.
Nej då, ingen tack behövs, förkylningen är tack nog!
Nej nej, inte alls bitter.
Och jag som trodde att man köpte sig fri
från att vara ensam när man är sjuk när man blir sambo?
Så nu sitter jag här ensam, febrig och jävlig och undrar
varför jag måste äta dessa jävla cellgifter som ändå bara
gör mig mer sjuk.

Feber, snor och host.
Tro på fan att jag alltid blir sjuk när Johan är ledig.
När jag vill vara frisk mer än annat.

Vi ska äta soppa och kolla film!



För övrigt har jag på sistånde blivit allergisk mot gnäll.

Nyårsafton var en väldigt lyckad kväll!
Vi fyra-tiden kom vi fram till Janne i Kristianstad,
drack ett glas vin och surrade med rosa-bussar-killarna samt
lite vänner till Janne.
Gjorde oss snygga och åkte sen bort på kåren.
Johan var supersnygg i sin kostym och jag hade glitter i håret, svart klänning och handskar!
Vi mötte upp Emelie och Joakim och bjöds på supergoda välkomsdrinkar på jordgubbar och björnbär!
Sedan blev det middag, fyra långbord stod uppställda för ja, jag vet inte hur mycket folk det var där!?
Förrätt var en västerbotten räktartalett, varmrätt var honungsstekt potatis och fläskfile.
Och sen sist men absolut inte minst världens godaste efterrätt någonsin!
Vitchokladbakelse med hallon! Smask!
Sedan dukade vi bort borden och dansade natten lång!
När tolvslaget kom så gick alla ut, me ingen ansvarade för nedräkningen,
så jag och Johan pussades massa länge så vi inte skulle missa det.
För det gjorde vi förra året.
Årets löfte :Var så snäll jag bara kan och älska Johan varje dag!

Dagen efter åkte ett gäng över till Janne och grillade lite burgare!
Så gott, eftersom Janne har en egen liten grillstuga!

Sedan vid fem tiden skulle(!) vi åka hem.
Men vi visste verkligen inte vad som väntade oss.
FY FAN! Säger jag bara.
Vi har åkt någon kilometer när dumma batterilampa börjar lysa i bilen.
Smart som vi är så stannar vi bilen för att undersöka det närmare.
Sen vill den inte starta mer.
Sitter en timma i kylan och väntar på bärgningsbilen.
Ringer volvoassistans som säger att vi antingen blir
bjuda på hotell eller hyrbil.
Problemet är att vi är 35 mil hemifrån och ingen av oss
har lust att åka tillbaka till skåne för att hämta bilen.
Så vi tar in på hotell i hopp om att den ska vara lagad dagen efter.
Surt sa räven. Inte nog med det så ligger jag och svettas ihjäl
och feberyrar och är jättesjuk,
Vi har sedan tre val.
Åka hem med tåg, åka tillbaka en vecka senare för att hämta bilen.
Stanna en vecka.
Eller chansa och se om batteriet håller hem. (problemet var att batteriet inte laddades,
generatorn var paj).
Vi chansar. Vilket leder till att vi inte får ha helljus, radio eller värst av allt VÄRME på i bilen.
Jag sitter och fryser så jag skakar och gråter i en sovsäck i fyra timmar.
Johan sitter utan sovsäck och fryser.
Fyra timmar i världens kallaste bil, minusgrader och feber.
Och vi visste inte ens om vi skulle klara oss hem.
Kunde inte ens stanna för att kissa.
Jag förvandlades till ett barn som bara grät och
Johan gjorde ett jättebra jobb som orkade klara av att köra
genom kylan och utan syn(allt blev immigt).
Idag har vi träningsvärk båda två för vi spännt oss så mycket.

När vi kom hem kastade vi av oss kläderna och slängde in oss i badet
och skrek för det brände i hela kroppen.
Sen dog vi i soffan!

2 december är otursdatumet. alltid!