Miisspennylane

Idag och igår har jag varit 5 år igen.
Johan också.
Jag börjar förstå varför isolerade människor förlorar
förståndet.
Vi har varit sjuka och hemmalåsta i flera dagar nu.
Vilket leder till tristess. Och många filmer.
En av dom var Wanted, skitlöjlig.
Men den påverkade oss.
Vi kan inte sluta upp att smyga upp på varann,
sträcka ut fingret och ropa "pang pang"
Sen leder det hela till en vild jakt runt köket,
vardagsrummet. Ibland sätter jag mig ner och gömmer mig
och finger-skjuter Johan när han inte ser.
Då vinner jag.
Ibland dör jag och hamnar på marken.
Då måste Johan göra hjärt och lungräddning.
Ibland har vi luft-knivar.
Ibland kulsprutor.
Ibland bazookas.
När vi kommer in i samma rum drar vi fingrarna snabbt.
"pang pang"
Sen kommer diskutionen "jag sköt dig ju"
"men jag sköt bort dig kulor sen sköt jag fem gånger till så du är död nu"
"men jag sköt också fast jag hade ljuddämpare på och
jag skjuter fortfarande så nu dör du"
Igår slutade leken plötsligt när jag slog i knät i bordet.
Då var det inget roligt längre och allt var Johans fel.

Förkylning är inte så hemskt ändå.
Inte när det gått till den längden att
man är så uttråkad att man bli ett galet barn.

Jag älskar min tokiga, barnsliga pojkvän.
Och nu ska jag smyga mig på honom!
PANG PANG!