Miisspennylane

Jag känner just nu att människor omkring mig har lite för
höga förväntningar och krav på mig.
Kan inte vara bästa, duktigaste allra oslagbaraste vännen,
släktingen, flickvännen, bekanta.
Jag försöker alltid vara till lags, vara duktig.
Men jag är ärligt talat helt jäkla less på att hela tiden försöka vara perfekt
och snällast mot alla. Nu får det duga med den jag är utan att försöka.
Jag vill inte vara freaking jävla Mary Poppins.
Jag kan inte läsa människors tankar,
jag kan omöjligt veta vad den personen behövde just då
eller ville höra, hur den bäst önskad bli tröstad.
Om en person vet exakt vad den vill ha
eller behöver höra från en annan person.
Då vet ju den redan det? Eller?
Då får jag känslan över att det är något bekräftelsekalas personen i frågan vill ha.
Och jag kan inte låta mitt liv konstant kretsa kring alla andra hela tiden.
Visst vill jag göra människor jag älskar lyckliga. Jämt.
Men nu har det kommit till en punkt då jag känner att jag blir helt utsugen.
Det ska väl vara ömsesidigt? Eller?
Människor behöver en stor nypa distans,
ruska av sig lite saker ibland,
veta att världen kretsar runt solen
och att vi är alla begravda och glömda om hundra år.
Jag vill inte få höra att jag inte sagt exakt rätt sak utan att det var
"det här" en person ville höra.
Säg det till er själva om ni redan vet det.
Folk skriker att dom behöver hjälp, vill bli räddade, inte klarar det själv.
Hur handikappade har vi blivit att vi inte kan dra upp oss själva ur våra bekymmer?
Självklart mår vi dåligt ibland allihopa,
saker går åt helvete, för oss alla faktiskt.
Och det är inte alltid det lättaste att komma upp när man ramlat ibland.
Men man måste ju välja sina strider.
Är varje skitsak värt att gnälla över?
Och när vi väl hittat en bra strid, så kan man bara förvänta sig
att människorna ska finnas där, lyssna och kanske till och med förstå.
Eller förresten, man ska faktiskt känna sig lyckligt lottad om man har vänner
som faktiskt lyssnar och finns där, att det finns människor som inte
bara är där när det är roligt, att man har människor som bryr sig.
Att sedan klaga ändå och tycka att det inte dög.
Då börjar man faktiskt ha lite för höga krav.
Man kan inte kräva att en människa ska ha läst
boken "Så här ska du bete dig just nu" och göra exakt som dom ville.
Och vill man att människor omkring en ska lyssna
så kan man inte gnälla exakt hela tiden om varje liten skitsak
för då orkar man till slut inte lyssna.
Man måste faktiskt tänka på att humör smittar precis
som influensan eller klamydia.
Är någon apglad så blir man själv på lite bättre humör.
Är någon gnälligare är en osmörjd dörr smittar det också av sig.
Och ibland måste man till och med skratta lite åt det svarta.
Det är en egenskap som jag håller högt hos människor.
Jag vill självklart att alla mina vänner, bekanta, släktingar
och nära och kära ska kunna prata med mig om allt
möjligt och när det svider. Det är inte där skon skaver.
Utan när det helt plötsligt ställs krav på mig.
Precis som jag inte redan jobbar hårt för att
vara den bästa människan jag kan vara.
Det är något jag verkligen jobbar på,
att låta mig själv få vara dålig på saker,
att låta mig själv misslyckas totalt och
inte tycka att det var världens undergång.
Att inte alltid möta människors mått och ändå känna att det är okey.
Men jag ska verkligen jobba på det. Och det gör jag redan.
Och helt enkelt inte bry mig om jag inte var perfekt den eller den andra gången.
Jag fortsätter vara mig själv.
Men jag kan inte alltid vara perfekt.
Jag vill inte att det här ska tolkas som att någon inte
får prata med mig eller att jag är arg eller att
jag inte vill höra om någon varit med om något hemskt eller är ledsen.
Har haft lite bekymmer att möra allas krav just nu dock.
Men jag har även jag ett liv att leva och har kanske inte tid dygnet runt
och ibland måste man helt enkelt få skriva av sig allt så
det lämnar kroppen och hamnar någon annanstans.
Så om jag undrar vart sjutton jag la den där frustrationen så vet jag
att det är här den ligger och att jag inte behöver bekymra mig mer för det!

Det är skönt att ha någon, som känner till alla ens brister och skavanker
utan och innantill och inte älska en trots utan älska en för dom.