Miisspennylane

Om det är ett karaktärsdrag, en ovana jag verkligen på något sätt och vis inte tål, så är det lögnare.
Om det så handlar om små, små dumma lögner eller förvridning av sanningar eller
att bara välja att undanhålla viss information.

Grejen är det att jag har ett minne som en elefant.
Har man berättat en historia för mig på ett sätt en gång,
så kommer jag märka om den förändras nästa gång jag får höra det.
Och jag menar visst, man kan ju faktiskt glömma själv eller
trycka på andra detaljer nästa gång man berättar den.
Men när man börjar märka på folk att det liksom hör till så blir jag skogstokig och stänger av.
Vill inte, tänker inte, går inte med på.
Jag känner oftast igen en lögnare på flera mils avstånd.
Jag kan peka ut en lögn, en ändring, en undanhållning för jäkla snabbt.
Är väl inte den bästa egenskapen att ha och kommer inte från de bästa av anledningar.
Hur som helst så blir jag därför jäkligt förvånad när någon faktiskt lyckas lura mig.
Kunde inte sova ordentligt inatt. Utan har bara legat och grubblat, vänt, funderat lite till.
Varför drar folk till med osanningar?
Särskilt när det är så onödigt.
Jag vet att jag fick lära mig ljuga när jag var yngre för att skydda andra människors brister.
Antagligen så är det därför jag känner igen lögnare och blir så fruktansvärt irriterad på dom.
Eftersom det är en sida av mig som jag tagit så stort avstånd till jag bara kan.
Om jag vill så är jag en riktigt bra lögnare. Men jag ljuger inte.
Om det så är minsta lilla grej så vill jag aldrig nånsin ljuga.
Och jag hatar om någon ber mig att inte berätta saker för nån.
Jag säger bara "Det kan du inte be mig om tyvärr".

Men hur som helst.
Så har jag en vän som alltid ljuger om hennes liv.
Hon ljuger för att hon tror att hennes eget liv inte duger.
Och måste väl därför dra till med saker så hon känner att hon duger i andras ögon.
Men det slutar bara med att hon mår dåligt för allt som alla blir så imponerad av
och alla som älskar henne, upplever hon som att dom ändå inte älskar henne. Utan låtsas-henne-
Men om ingen får veta sanningen, hur ska dom kunna älska den hon är.

Jag har en vän som alltid ändrar sanningen.
Undanhåller detaljer, man kan få höra delar som är sann,
men man upptäcker hela tiden hål i historian.
Och jag blir så besviken varje gång.
Det är inga nödvändiga ändringar. Ingenting som skulle påverka någons uppfattning om personen.
Men jag blir så besviken varje jäkla gång man får veta att det inte stämmer som det var.
För mig känns det som att jag inte blir litad på att hantera hela sanningen.
Att jag blir förd bakom mörkret.

Men jag har väldigt svårt att lita på någon efter jag fått reda på att dom ljugit för mig,
om det så är om en liten grej.
Och nu är den en vän som ljugit förrut, men jag har litat på igen och igen.
Och nu brister alla sanningar igen.
Och jag blir så arg. Och jag vet inte vad jag ska göra.
Den här gången känns det inte som jag faktiskt orkar konfrontera det hela.
Jag har varit schysst och ändå sagt till personen att jag vet sanningen förrut.
Och ändå satt mig i en obekväm situation för att kunna rädda relationen.
Jag har gett den personen min uppriktighet om dennes beteende.
Men jag vet inte om jag orkarännu en jäkla gång. Eller om det ens är värt det.
Man orkar vara schysst ett par tre gånger och ha överseende.
Men om det aldrig ändras. Och det tär på mig, det tär ordentligt på mig.
Vart går gränsen liksom?
Sluta sluta sluta. Jag vill kunna ha kvar den här vänskapen.
Men det känns som alla gånger man lyssnat, tröstat, försökt varit förstående,
förlåtit... Det har bara varit på låtsas. För ingenting var ju sant från början.
Eller vissa delar har varit sant. Men alla detaljer ändras för att passa bättre.
Jag spricker och blir galen.
Ljug inte för mig. Jag tål inte en lögnare.
Snälla sluta.