Miisspennylane

Hur länge står en normal person ut med att bo med någon som inte alls är intresserad av
att hålla ordning på sina grejer, sitt skräp och renlighet?
Jag har tjatat i ett och ett halvt åt och hoppas jämfota över små, miniframsteg eller små, små grejer
som får mig att tänka "nu kommer han att ändra sig"
Sen kommer man hem till sin nystädade lägenhet och allt ser ut som ett bombnedslag.
"Jag har inte tid, jag har inte tid"
Men jäklar, när städar alla andra personer som har vanliga jobb liksom?
Så jäkla jobbigt är det inte.

Jag vill inte vara någons mamma, jag vill inte vara den som tjatar eller får styra upp och se till
att vi hjälps åt att städa (när vi väl hjälps åt)
Och det finns inte en chans i helvete att jag kommer bete mig som någon jäkla hembiträde.
Och det där JÄVLA RUMMET! Som jag tjatat, tjatat och åter tjatat mig söndergråten på.
Vad fan är problemet?
Undra på att jag kallar det soprummet?

Ibland undrar man ju hur folk är uppfostrade.

Befinner mig just nu i mitt störts vredesutbrott genom tiderna.
Och när man är riktigt arg kommer man på riktigt bra ideér.
Men efter ha plockat upp all jävla skit, alla jävla smutsiga kalsoner och strumpor,
moppat, dammtorkat och tjatat på världens lataste person så har jag kommit på ett
jäkligt dumt experiment.
Jag kallar experimentet "Städa upp min jävla röra nu"
Och en jäkla röra har jag skapat här hemma.
VARSEGOD! PLOCKA UPP MIN JÄKLA SKIT NU!

Jag har fortfarande grejor som jag inte kan packa upp för det finns ingen jäkla plats!!!
Karln städade upp ett skrivbord som jag kunde ha som mitt.
Vad är det fyllt av? KARLNS JÄKLA SKRÄP!
Man ser knappt BORDET!

Jag försökte hjälpa stöktrollet på vägen genom att sortera igenom en miljon papper i olika kategorier
och slänga gammalt skräp. Det enda jag vill ha i utbyte var att han satte dom i en pärm själv!
Vad hände med papperna? Dom ligger kvar fast numera huller om buller.

Vad hände med datarummet som han lovat att fixa iordning?
Det är värre än någonsin och överfyllt med gamla kartoner, skräp, papper.

Jag har försökt att ta det lugnt och kontrollera mig eftersom jag kan ha ett rätt svängigt humör.
Men nu är gränsen nådd. Om någon någonsin vill veta hur lång min gräns är.
Så är det ungefär ett och ett halvt år. Sen jäklar rinner det över.
Hur mycket tid behöver någon för att bete sig som en vuxen person?

Vad händer varje jäkla gång jag lagat mat och ska ställa mig och diska?
"Jag tar det sen, skit i den" JAG SKA INTE LYSSNA DÅ!
Det betyder att disken är kvar MINST en dag och det byggs gärna på tills det är ett berg.
Sen får jag helt plötsligt kommentarar om att JAG inte har diskat!

Det värsta är att namnlös förväntar sig stående ovationer varje gång den åstakommit något alls
i hushållsbestyret. Men vad får jag?
Jag viker undan kläderna som slängs hej vilt varje dag, plockar efter smutsiga kläder
och skräp, kvitton, gamla brev, tomma brev, SKRÄP SKRÄP SKRÄP!
Nej nu jävlar. Jag vill skrika och svära.

Mest av allt vill jag åka bort. Helt ärligt talat så tror jag att det är bättre
om när jag börjar plugga (när jag gör det) så kan jag skaffa boende på den orten själv
så jag kan få njuta av en halvrenlägenhet i normallång tid och Johan kan få flytta efter
när han visat att han faktsikt kan sköta ett hushåll som en normal person gör.

Jag kräver inte att han ska bli världens pedantaste person. Men inte snuskigt. Och inte skalmanfasoner.