Miisspennylane

Ligger på min storasysters soffa för att sluta ögonen och somna
för sista gången på länge i Sverige.
Har haft en otroligt hektisk dag.
Eller flera dagar, det känns verkligen hur luften har gått ur en när "allt är klart"!
Klockan halv två skulle vi lämna Skövde och bege oss till Tibro då skjutsen gick.
En timma innan det så har vi fortfarande massor kvar att göra. städa, fixa med Ipods och PSP'n.
Då började jag fundera på dom där valutorna vi växlade till och för flera tusen.
Vart var dom? Vi hade ju betalat dom och så... Järnspikar! Dom är ju på banken!
Så vi kör rally ner till Swedbank och får en praoelev till kassörska som jobbade så fort hon kunde men inte särskilt snabbt för att mätta våran stress.
På vägen hem bestämmer vi att jag hoppar av hemma så kan jag springa upp och göra klart allt
så kunde Johan ta bestyret på affären så länge.
Jag tar ett kliv ut ur bilen och kommer genast ihåg att Johan har lägenhetesnyckeln... Det kommer inte Johan på.
Han kör rallyn därifrån medan jag griskutar efter och viftar med armarna och skriker.
Har ju självklart lämnat mobilen hemma eftersom jag ville ha den helt laddad.
Väntar tio minuter eftersom jag är helt säker på att så fort Johan kommer på att han har åkt med nyckeln så
kommer han att vända. Det gör han inte.
Jag griskutar igen som någon värre OS-sprint och tar mig till parkeringen vid affären som jag börjar beta av.
Andfådd och panikslagen som jag är så ser jag äntligen ljuset. Min bil dyker upp precis bredvid mig och jag vinkar glatt till Johan. Johan ser mig inte. Jag springer jämsides med bilen och gastar och viftar. Johan kör superrally iväg med min bil. Och jag måste pointera att Johan inte har tillåtelse att köra såna där vansinnesturer med
min kära bil.
Bestämmer mig för att ge ikappspringning ett försök och hoppas över staketet som en häcklöpare och kastar mig ner för backen och möter upp Johan bil på nedsidan.
Johan får rött ljud.
Jag springer, skriker och viftar (alla andra bilister låste nog sina bilar och slog 112 på mobilen)
Jag kommer precis fram och sträcker ut handen för att öppna bilen.
Johan får grönt och gasar som att han körde en formel 1 bil.
Hoppet slocknar och jag tycker jag ser Johan titta på mig och le i backspegeln.
Tårögd, panikslagen och gråtmild springer jag hemmåt. Jag gillar inte att springa.
Är väl ganska irriterad som det är och när jag öppnar dörren hemma så tittar Johan glatt upp och utbrister:
- Nämmen! Vart har du varit?
Då var måttet rågat. Jag tappade tålamodet mer än någonsin.
Johan försökte värja sig med:
-Jag såg dig inte! och:
-Jag visste inte att jag hade nyckelt.
Vilket jag snabbt konstaterade att det inte var någon mening att försöka förklara något rationellt för mig just då
för jag var så galen och tröstlös så jag inte visste vart jag skulle ta vägen.
Att i panikens timma bli utelåst. Det kommer jag skratta länge åt. Men inte dag :)!

Efter många om och men så har vi landat här i Norrtälje och imorgon lämnar vi Sverige klockan kvart över ett!

/Eran trötta, sönderstressade men ändå hoppfulla och pirriga vän Liza från en soffa i Norrtälje.