Miisspennylane

Vaknade upp i morse och upptäckte att jag gått och blivit döende under
nattens gång.
Johan låg bredvid, ovetandes om vad natten burit med sig för hemskheter.
"haaaalstabletter", lyckades jag rossla fram.
"haaaaaaaalstabletter", rosslade jag fram på nytt.
"Jag är sjuk, döende och har taggtråd i halsen,
säg dina avsked medan du har chansen"
"Här är halstabletterna, jag måste åka nu", var allt Johan fick ur sig,
han var nog i chock
och förstod inte allvarligt i mitt tillstånd.
"Men jag kan dö, och har feber"
"Kommer hem sen älskling" svarade Johan, och gav mig en puss på pannan.
Jag låg kvar i självömkan och visste med all säkerhet att ingen någonsin
kännt en förskylning som jag känner denna.

Så, alla ni som förlorat en vän, familjemedlem eller kanske arbetskamrat
åt förkylningsmonstret,
(måtte det komma ett botemedelsnart) monstret har även tagit mig nu.
Mina sista ord på jordelivet blir: Hämnas mig!



Det är fan synd om mig på riktigt idag.

Jag behöver sympati, "stat", som dom skulle säga på cityakuten.
Den är det ända som kan rädda mig nu!


Eller kanske lite familj.
Jag har sannerligen en av dom bästa.
Längtar till jul då jag
får träffa allihopa igen... Hoppas önskelistorna är
skrivna och putsade för var och en :)!